.

Så, vad har hänt sen jag skrev sist? Alldeles för mycket och alldeles för lite. Dessa 5 månader jag har varit här har utan tvekan varit de mest händelserika, jobbigaste, hemskaste, värsta men även de bästa månaderna i mitt liv. Jag har bytt familj två gånger, och med respekt för familjerna så tänker jag ej gå in på varför, men om jag känner min mamma rätt så har hon förmodligen berättat för halva Sverige och halva Norge :-) 

Men, klaga ska jag inte göra. Detta har varit lärorika månader. Jag kommer komma hem om 5 månader och kunna lösa alla mina problem by myself, att vara 17 år, inte ensam, men nästan ensam i ett främmande land är svårt. Så jäkla svårt att ni inte ens kan sätta er in i min situation. Att inte ha ett tryggt hem, att kastas runt till 3 olika hem på 6 dagar och sedan när man äntligen hamnat i familj man trodde man skulle trivas & ha det bra i, så blir man stucken i ryggen efter 6 veckor. Ingen anledning. Ingen förklaring. Ingenting. 

Jaha, bara börja på ruta 1 igen. 

Jag vet inte varför, men jag får "dåligt samvete" av att skriva om sådana grejer. Jag önskade jag kunde endast skriva om alla roliga grejer jag får vara med om, men tyvärr så är inte detta en dans på rosor som många tror. Det är svårt, men allt bra som händer överväger allt dåliga. Helt klart. 

Trots ett skakigt halvår, så är jag på något sätt världens lyckligaste människa. Trots att jag blivit totalt stucken i ryggen av den enda tryggheten jag hade. Trots att alla mina förhoppningar jag hade försvann. Trots att jag varit runt människor som visade klart och tydligt att dem ej ville ha mig där. Trots att jag har flyttat runt till 3 olika familjer på 6 dagar. Trots att jag har fått känna av en riktig hemlängtan. Riktig saknad. Trots att jag har folk i skolan som vände ryggen mot mig pga rykten och fel uppfattningar. Trots att jag gråtit mer än vad jag skrattat och trots att jag har varit så, så, så nära på att ge upp. Så kan jag inte sluta le för att jag får uppleva allt detta, allt jag lärt mig, hur mycket jag lärt mig. Hur nära jag har kommit mina vänner här & hur tacksam jag är för allt detta. 

Jag sitter här och nästan gråter för jag ska hem om 4 & en halv månad. Vill inte. Samtidigt som jag vill träffa alla hemma. Önskade jag kunde vinna på lotto så jag kunde bjuda hela min familj & alla mina vänner så ni kunde få se mitt liv här. Vill inte tänka på att jag ska snart lämna min familj & mina vänner för att komma hem till min familj & mina vänner. 

Insåg nu att detta blev ett väldigt långt inlägg, eran one and only bloggare ska sova nu. Vi hörs imorgon! (idag för er)