.

I lördags var jag på mitt första meet med cross countryn. Det började med att jag vaknade 04.00, trött som jag vet inte vad så åt jag frukost och gjorde mig klar för att bli skjussad till skolan där vi skulle mötas 5.00. Bussen kom efter ett tag, och då väntades det en 30 minuters bussresa till en annan skola. När vi kom fram till platsen där vi skulle ha tävligen så slog vi upp vårat bobcat-tält. Alla skolor har ett eget ''tält'' som står för vår skola, ''tältet'' är som våran mötningsplats, där vi möts efter vi har gjort klart vår del i tävlingen & där vi kan lägga våra väskor osv. . . 7.00 körde vi 3.5 km uppvärmning, då vi sprang efter vår coach, vi sprang så snabbt att när det väl var min tur att springa på racet så var jag redan trött. Vi mötte kanske 7-10 (har inte riktigt koll) andra skolor. I vårat lag så delas vi in i små grupper, jag var med 2 andra. 1 från varje grupp, och 1 person från varje skola möter varandra. Så jag mötte kanske 10 andra från andra skolor, sedan när jag kommer tillbaka från där jag började så är det meningen att jag ska ge en vante eller något liknande till den andra i min grupp, så börjar hon springa. Men i detta fall fick jag vara den sista i gruppen, alltså, jag skulle vara den personen som skulle gå i mål, vilket satte otroligt stor press på mig själv, men jag antar att jag lyckades göra bra ifrån mig ändå. Själva tävlingen var också på 3,5 km, då vi skulle springa det snabbaste vi kunde, upp för massa backar och bara på gräs. Efter tävlingen så hade vi 3,5 km calmdown, vilket är att vi springer lugnt. Sammanlagt sprang vi 1,5 mil. Men detta var bara ett träningsmeet för att komma igång efter sommaren... Vill inte ens veta vad som kommer hända härnäst på de andra meeten. . . Hela min värdfamilj kom och tittade, och jag fick jätte mycket beröm på att jag var snabb och även att jag klarade att springa snabbare än vad många i min grupp gjorde (observera: dem har gjort detta i flera år). Jag blev lite extra stolt över mig själv, så självklart måste jag ju skryta om det. Självklart är jag än av dem ''sämre'' i gruppen, då jag aldrig gjort detta förut. Men för varje dag som går, så märker jag på mig själv hur min kondition förbättras, hur jag klarar mer än vad gjorde förra veckan och hur vältränad jag faktiskt blir. Varje morgon är det som att gå på ett stenhårt pt-pass, och det är inte roligt varje gång, och tanken att sluta har slagit mig, iprincip varje dag, men efter varje träning när jag sitter i bilen, så känner man sig så jäkla stolt, och den känslan älskar jag. Och här är det sån teamspirit, folk peppar en hela tiden, kommer fram och highfivar en, ger en beröm hela tiden osv. Sådant får en verkligen att vilja fortsätta! . . .